Vill skriva ned Rickards berättelse så att minnet av honom kan leva kvar länge, möjligt att plocka fram närsomhelst och på så sätt få vara honom nära igen. Eftersom det är en relativt stor åldersskillnad mellan oss så har jag intervjuat mamma och pappa för att få fram information om hans unga år. Men det är nog mycket vi inte vet om honom. Rickard älskade att vara ute med kompisar och var nästan borta mer än han var hemma, han hittade säkert på en massa bus som mamma och pappa aldrig fick reda på.

Rickard föddes natten den 10/10 -1968 på sabbatsbergs sjukhus. På sjukhuset ville sjuksköterskorna att han skulle heta Måns. Moster Ulla hade ett annat favoritnamn - Pelle. Så Per blev Rickards förstanamn medan kallelsenamnet blev det som mamma och pappa fastnade för.

Till en början bodde Rickard i Vasastan tillsammans med mamma och morbror Björn och när Rickard var strax över ett så flyttade familjen till Bredäng.

Rickard var intresserad av sport redan från barnsben. Spelade både hockey och fotboll samt lirade bordstennis på ungdomsgården. Han var en uthållig kille som sprang som ett spjut på fotbollsplanen. Att springa snabbt fortsatte han med även när han spelade med ungdomslaget för Marieberg. Killarna i laget var 25 och Rickard var 39. Han var målgörare och sprinten i laget och fick kallelsenamnet farfar. När Bredängs bangolf öppnade började han spela minigolf och vann en del priser tillsammans med pappa.

Rickard gick i Bredängsskolan fram till nionde klass. Kompisarna var väldigt viktiga för Rickard och han var ute så ofta han kunde. Ibland var han ute så länge så mamma blev orolig. Hon var alltid uppe tills han kom hem.

När han gick ut nian så tog han jobb på en fritidsgård. Han älskade att umgås med barn och ungdomar så jobbet passade perfekt. Rickard har alltid varit barnkär och när han fick sina pojkar Pontus och Robin så fick han utlopp för sin barnsliga sida. De var alltid ute i parken eller i naturen och hittade på saker. Rickard sken verkligen upp när han fick umgås med pojkarna.

Jag kom ihåg min bror som ung som en kille som gillade musik, stå och sjunga framför spegeln och fixa sig, umgås med kompisar och flickvännen. Flickvänner - där fanns det två som jag har starkast tidiga minnen av - Camilla och Madde. Det var alltid kul att smyga på dem. Jag tror att Rickard var en bra pojkvän men jag var lite för liten för att förstå sånt då. I senare tid så var Anita en stor del i Rickards liv tillsammans med Pontus och Robin.

Med mig så busade han, testade något nytt grepp eller retades på ngt annat sätt så som brorsor ska göra. Han hade alltid roliga historier att berätta om hur han var våghalsig på ett eller annat sätt. Han simmade över mälaren när han var ung, vilket jag tyckte verkade jätteläskigt. Han var alltid snäll och vi har nog aldrig någonsin bråkat eller utbytt hårda ord mot varandra. När vi sågs hade vi alltid en skämtsam ton. Driva med mamma och pappa var favoritsysslan.

Men jag kom ihåg att mamma alltid var orolig för honom och satt alltid och väntade uppe tills han kom hem. Min mamma kunde nog aldrig släppa oron för Rickard. Han var ofta ute alldeles för länge och när han började jobba så oroade mamma och pappa alltid sig för om han skulle dyka upp på jobbet.

Till mamma kom han alltid när han behövde hjälp och när han sedan valde att lämna så blev det kvar ett stort hål av saknad efter honom, hos mamma och hos alla andra i familjen. Det sista Rickard sa till tjejen som han bodde hos, innan han lämnade oss alla, var - hälsa mamma att jag älskar henne.

Vi älskar dig med - Rickard.